VARNING!!! Ett inlägg om mitt inre och min dåtid.... (depp-inlägg)

Okej, förlåt alla för att jag inte har bloggat på en vecka nu och fortfarande inte har svarat på kommentarerna från tiden i fjällen. Under veckans gång så har det varit tillfällen då jag tänkt att skriva inlägg, bl.a på Taemins fördelsedag (ska nog skriva ett inlägg om det i veckan), det undarbara Jongtae ögonblicket från deras konsert plus massa mer men så har det inte blivit. Och ni kanske undrar varför? Jo, det är för att förra veckan var lite jobbig för mig. Fick nämligen veta att min farmor har cancer och hon har allt från ett halv år till två år att leva. Det känns riktigt tungt. Mina far-och morföräldrar betyder mycket för mig och jag har redan varit med om att se min morfar dö en långsam död.
 
SIDE NOTE: Min morfar dog på midsommarafton 2004 när jag bara var 8år. Under en långtid hade han kämpat mot in cancer men tillsist var det över. Dom flesta minnena jag har med honom är faktist från sjukhuset och det känns sorrligt, visst, jag har minnen med honom innan han blev sjuk men dom är väldigt få. 
Han kämpade som sagt i flera år mot sin sjukdom. Vi besökte sjukhuset varje dag och varje dag fick jag se honom bli svagare och svagare tills det inte fanns nått kvar av honom. Han kunde inte ens gå. Jag spenderade många timmar på sjukhuset och kollade på bilibompa där. Ett tag senare blev han piggare och kunde faktist med hjälp gå och han var....vad ska man säga..klarare i huvudet(?). Sen gick det nedför igen och han blev bara värre och värre tills han till sist somnade in på midsommarafton. Jag kommer t.o.m sista kramen. Han var så svag att han inte kunde krama mig tillbaka ens. Sen var det över, hans smärta. Det var bara vi anhöriga som var tvugna att lära oss att leva med sorgen. 
 
Så, min morfar dog i den sjukdomen och att höra att det är samma sjukdom som kommer att ta livet av min farmor är hårt. Jag vill inte se henne bli svargare för varje dag. Jag vill inte spendera timmar på sjukhus igen. Jag orkar verkligen inte gå igenom den prossesen igen. Den sorgen. Så att få det beskedet tog väldigt hårt på mig. Just nu försöker jag inte tänka på det, jag kan inte gräva ner mig själv i ett hål av sorg igen. Hon kan leva i två år till och innan hon försvinner så tänker jag tavara på den tiden jag har kvar med henne. För jag älskar verkligen min farmor och att...jag vet inte...det känns bara tomt. Det värsta är nog att farfar inte häller mår så bra och det har han inte gjort dom närmsta åren och snart rinner även hans sand ut. Nej, jag får inte tänka på det längre. Om jag gör det så kommer jag bara att förstöra mig själv ingen. Bli extremt deprimerad ingen och...jag orkar inte med det igen... 
 
Okej, ska förklara lite om det. Om ni är gamla läsare, läsare som har följt mig länge så kanske ni kommer ihåg att jag hade en fågel och att han dog för snart två år sen? Iaf, det tog hårt på mig, extremt hårt. Jajaja, jag vet, han var bara en fågel men i mina ögon var han mycket mer. Han var det som gjorde mig balanserad. Jag mådde redan dåligt när jag var liten, jag var deprimerad och han var den ända som höll mig uppe från att ramla ner. Jag vet att det låter sjukt patatiskt men om man verkligen inte kan anförtro sig åt någon så tar man det man har och för mig var det min fågel som jag hade haft i många år. Iaf, när han tog så förstördes min balans och ja...jag föll över. Jag blev otroligt deprimerad. På en nivå då jag inte ens orkade äta som jag borde. I vanliga fall är jag en person som äter när jag blir deprimerad men just då hade jag verkligen förlorat det viktigaste i mitt liv och med det, även förlorat min livsglädje (den lilla jag hade innan). Så jag åt näst intill inget plus att jag var ute och gick mycket (tror att det är nån slags terapi för mig för jag går alltid ut och går när jag känner mig ledsen, har även gått mycket denhär veckan). Och eftersom jag gick mycket och åt knappt nått så gick jag även ner i vikt. Vilket mina släktingar kunde se och dom sa alltid "Madde, va smal du har blivit, så duktig du är som är ute och går så mycket". Jag hatate verkligen att höra det, det fick mig att må ännu värre Och behöver jag ens näman att mina betyg blev en ren katastorf då? Iaf, jag mådde sämst och hade inget mer att leva för. Inget av mig fanns kvar, allt jag gjorde gjordes bara av en vana, att skratta, att le. Allt. Men sen gick det upp för mig igen. Jag började komma in i kpop världen och det var den som tillsist drog upp mig ur den djupa depressionen. Jag tänkte prata mer om detta i ett annat inlägg men Taemin var verkligen den som till sist fick upp mig från mitt egna mörka hål.
 

 
Så nu har ni fått läsa lite om mitt inre. Jag har aldrig pratat om detta med någon, inte mina bästa vänner, inte mina föräldrar, inte med nån. Jag är helt enkelt inte den personen som kan prata om..hur jag egentligen mår. Så att ihuvudtaget skriva detta inlägg tar enomt lite gran men det var dags att släppa ut det. Så att ni vet varför jag..är som jag är ibland. Jag mådde extremt dåligt i stordel av min barndom och jag började må bättre för lite mer än ett år sen. Idag mår jag bra. ^^ (så oroa er inte) Jag är bara rädd att jag ska bli deprimera och olycklig igen pågrund av det med farmor. Men det ska lösa sig, så länge jag har musiken på min sida så kommer det att lösa sig. ^^ Och vill bara säga GRATTIS till alla som orkade läsa hela inlägget. xD Vi får se hur det med bloggen framöver. ^^ Vill inte lägga ner den men som det känns nu så har jag verkligen ingen ork att skriva. Så vi får se. :) Kommer inte att tvinga mig själv att skriva varje dag som jag gjorde förut utan nu (åtminstånde under lovet) så skriver jag bara nått inlägg i veckan när jag orkar. ^^ Hoppas att det är okej. :) 

Kommentarer
Postat av: Meliinda - kpop, engrish directioner. -

De e helt okej, blogga så mycket du känner för :)
Kan inte säga att jag till hundra procent förstår hur det känns att förlora en närstående men jag finns här för dig när som helst och stöttar dig om du behöver någon att prata med eller så. Hoppas allt fixar sig, krama om din farmor lite extra. xx

2012-07-25 @ 13:45:09
URL: http://allriseelf.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback